Det är ju inte så konstigt att man tittar tillbaka på det som varit och helst inte förlossningar man varit med om helst nu då det bara är veckor (!?) kvar till min andra förlossning.



Gravid med Milton 2006-06-16

Milton skulle ha varit född i oktober precis som 6 andra barn i Junsele men nu blev det så att ingen av oktoberbarnen blev födda i oktober. De flesta hade bråttom ut men Milton, ja han tog det lugnt. Det beräknade förlossningsdatumet (14 oktober) kom och gick. Jag hade ju fått höra ända sedan i augusti att  jag var hur stor som helst och att "du ska ha när som helst va?? Du ser ut att spricka snart" så jag hade väl undermedvetet börjat lyssna på dem och trodde att det inte skulle gå över så länge, kanske till och med komma förtidigt, men så blev inte fallet. När den 14 oktober kom (beräknad förlossningsdag) så hade jag hunnit bli rejält less men jag väntade tålmodigt ändå. Vi fick åka in till Sollefteå bb på koll hela tiden och de dagar vi blev bokade för koll så lyckades vi lyckades träffa in de värsta snöovädersdagarna varje gång.

Det kunde vara hur fint väder som helst hela veckorna men de dagarna vi skulle åka till stan så bara vräkte det ner snö. 

Den 20 oktober så fick jag lite smått panik. Jag fick nämligen för mig att bebisen inte rört sig på hela dagen så vi fick åka in på en extra koll kl 9 på kvällen men allt visade sig vara bra. Den dagen kom det dock 70 cm snö under tiden vi var i stan så vi kom inte in på gården igen med bilen. Vi fick pulsa de 75 metrarna in till huset istället i mörkret. Då kändes det verkligen som om Milton ville ut men icke.  



Slutet av spetember början på oktober.

Den 30 oktober så åkte vi in på ännu en koll och snön vräkte ner som vanligt men nu så hade jag hunnit bli rejält less och deppad. Kändes som om vi aldrig skulle få någon bebis så jag vägrade åka hem igen. Jag sa till barnmorskorna att om de skickade hem mig igen så skulle jag ta och hoppa framför en bil på riks 90 och sätta igång förlossningen själv. Då blev det lite fart på dem och jag fick stanna kvar. Efter lite undersökningar så konstaterades det att min livmodertapp inte var mjuk och att den inte var redo än så jag fick en gele sprutad in i mig så att den skulle mjuka upp tappen. Denna gele gav då enorma menssmärtor som kom och gick hela dagen. Vid 10 på kvällen så fick jag en spruta i rumpan (med morfin) och en sömntablett och så blev jag föst i säng. Sov som en stock hela natten. Morgonen därpå, den 1 november, satte de ett dropp på mig med värkstimulerande vätska och så fick jag försöka gå så mycket som möjligt för att hjälpa till.... 



Less

Jag hade värkar hela dagen men inget hände. Ville inte öppna mig mer än 2 cm på hela dagen och man blev ju så less. barnmorskorna var och vred och vred på olika knappar och gjorde värkarna starkare och svagare vartannat. Men sådär vid 4 på kvällen så började jag öppna upp mig mer och vid 10 i 5 så var jag öppen hela 6 cm så de bestämde sig för att ta hinnorna för att skynda på lite. Och snabbt gick det. Så fort de tagit hinnorna så fick Milton för sig att han bara måste ut NU så jag öppnade mig de sista centimetrarna på 20 minuter. Barnmorskorna på bb var så bra och de vågade då säga till en på skarpen och få en fokuserad för 17:22 så föddes Milton med lite hjälp av barnmorskan Annika som lade sig på min mage och tryckte till. 

 

Vår lille ängel är född. Man kan ju inte vara lyckligare. Milton var överlycklig över sitt första mål mat var ett matvrak redan från början, jag ville bara sova. Mår inte så bra på bilden. är deckad av blodförlusten. 

Vad jag trodde så var allt över nu, Jag hade fått en skrynklig liten bebis upp på magen, vi var världens lyckligaste föräldrar och det gjorde inget att Milton såg ut som Golom ur sagan om ringen. Vi hade fått världens finaste pojke på 3920 gram och 53 cm men min förlossning ville inte sluta där. Jag blev bara tröttare och tröttare och ville bara sova. Barnmorskorna sprang runt som galningar och det var hur mycket folk som helst inne i rummet. De stampade in sprutor här och där och verkade bekymrade. Helt plötsligt så säger de att jag måste hoppas över till en annan säng för de måste köra mig ner till kirurg. Tydligen så hade Milton lite för bråttom ut och rev upp livmodertappen. Det blödde uta helsike och det ville inte sluta så det blev lite operation. Jag var så omtöcknad så ag han då aldrig oroa mig. Blev bara så åksjuk av att ligga på den där sängen och se alla lamporna i taket svicsha förbi så jag satte ju igång och kräktes som en galning. 

Väl nere på operation så var jag så glad över att bli sövd för då fick jag äntligen sova. Vaknade sedan mitt i natten och visste inte riktigt var jag var. Det var björnar fulla väggarna och först han jag bli riktigt rädd. Det visade sig att jag lågpå intensiven i deras barnrum. Utsövd kände jag mig iaf och jag hade slangar och pipande grejer kopplade till mig ur varje hål och öppning  som fanns. Hade även fått en hel del nya hål. Sov av och an den natten, Kunde ju inte riktigt vända mig så man sov ju inte bra. På morgonen fick jag hjälp till toaletten av personalen där jag sedan svimmade. Då fick jag inte kliva upp ur sängen mer. 

Låg i 2 dagar innan jag var pigg nog att kliva upp ur sängen själv. Fick 6 påsar blod och det piggade upp må jag säga. Fredrik och Milton hade ju hunnit bekanta sig en del så nu var ju jag sugen på att se på vår lille son lite medans Fredrik åkte hem till Junsele för att ta hand om hus och hund.  



Äntligen så fick jag komma till bb igen och träffa Milton.



Man var rätt så sängliggandes, droppställningen var besvärlig att kånka runt på.



Ni fattar varför vi kallade honom Harry va? Ser ut som en liten gubbe. Så söt.

Några dagar efter förlossningen så började jag få så jäkla ont mellan benen och jag trodde att jag höll på få något fel. Jag kunde inte sitta eller ligga så jag tillkallade sköterskan som hittade en operations tamponad inne i slidan. Inte skönt kan jag ju säga. Tydligen hade någon glömt den där inne under operation och jag anmälde detta men de kunde inte säga vem som gjort detta så inget hände. Nu är jag mest orolig över att jag ska få samma läkare igen, tyckte verkligen inte om honom. Alla andra på sollefteå sjukhus var hus bra och trevliga som helst.



Fick ligga kvar på bb i 7 dagar innan de vågade släppa hem mig. De kom in varje dag och ville prata om det som hänt och de berättade att jag hade förlorat över 2 liter blod under förlossningen och att mitt blodvärde var nere på 62 innan jag fick blodtransfusionen. Inte konstigt att man kände sig trött. 

Som sagt var så fick jag ju komma hem efter 7 dagar och visa upp vår guldklimp för världen. Han är världens finaste och jag kan inte fatta att det gått 2 år. Jag har varit osäker på det här med fler barn efter allt det här men nu känns det som om rätt beslut är taget. Milton får ett litet syskon att leka med och förhoppningsvis så går allt bra denna gång. Nu är bara frågan: När blir det??





Milton de första dagarna hemma. Allt gick bara bra, han sov hela tiden och åt som en häst. Längtar efter kickboxern jag har i magen så vi får gosa hela familjen Wiberg.