Ska alldeles strax åka in med Milton på dagis. Första dagen på drygt en månad men han längtar så.

Har inte sovit på ett par dagar. Det känns verkligen, är som en zombie. Elliot envisas med att inte sova varje kväll och det är ju inte mycket jag kan göra åt det känns det som. Det är väldigt frustrerande och ledsamt. igår så fick jag somna vid halv 3 och halv 1 inatt och så vaknar milton halv 6 så det blir inte mycket till sömn.

Igår natt bröt jag ihop och stod bara och grinade vid sängen så Fredrik fick kliva upp och sova ner Elliot.

Han somnar ju nere i vardagsrummet och jag kan sova ner honom 3-4 gånger per kväll men vaknar på en gång då man försöker lägga honom och han bara gallskriker och är hysterisk.

Han väcker upp hela huset och stackars F får inte sova mycket han med. Igår natt så började jag fundera på om jag hade några mediciner hemma som kunde få honom att somna med men insåg, trots min trötthetsdimma att det inte var bra, det var då jag började grina.. Känner mig desperat. snart ger jag bort honom, 1 år gammal och har sovit själv hela natten ungefär 15 nätter. 

Känner mig inte alls rolig och bloggen har blivit ett ställe att klaga av sig på istället för att handla om inredning och sådana saker som jag tycker är roliga. Det har blivit en ventil för mig men är tyvärr inte rolig för andra att läsa. 

Ska iaf på boxercise ikväll och testa om det är något för mig. Kanske jag får ut all min frustration och aggressivitet då. Jag hoppas det men jag måste ju ändå vara uppe halva natten så jag hoppas inte på mycket förbättring.  

Nu dagis, ska försöka att inte somna på vägen in, är som en sömntablett att sätta sig i bilen och jag börjar fundera på om det är värt att åka in med M på dagis då man är så här trött. Hoppades att det skulle vara skitkallt idag så att jag hade något att skylla på men det är bara 9 grader.